Invasiva arter i Sverige

Bisam (Ondantra zibethicus), även kallad bisamråtta, är en gnagare som ursprungligen härstammar från Kanada, USA och delar av norra Mexico.

I Sverige förekommer Bisam i norra delarna av Sverige och den huvudsakliga populationen finns idag i Västernorrland.

Bisam är listad på EU:s förteckning över invasiva främmande arter vilket innebär att den är förbjuden att ha, importera, sälja, odla, transportera, använda, byta och sätta ut i naturen.

Bisam ser ut som ett mellanting av råtta och bäver och är rödbrunfärgad i pälsen. Från sidan ser svansen tillplattad ut och svansen är till stor del täckt av fjäll. Storleksmässigt är bisam ungefär lika stor som en kanin.

Genom en hög reproduktionstakt kan populationerna av bisam snabbt öka. De lever oftast vid sjöar och andra vattendrag och bygger sina hyddor av bland annat vattenväxter. Genom att använda stora mängder växtdelar till sina hyddor och som föda kan sammansättningen av vegetation i sjöar och vattendrag förändras. Detta kan påverka fågelliv, fisk och ryggradslösa djur på ett negativt sätt. Även våtmarker kan påverkas negativt genom minskade naturvärden.

Blomsterlupinen (Lupinus polyplyllus) är etablerad i större delen av Sverige förutom i Norrbottens inland och norra fjällen.

Blomsterlupinen kom till Sverige som en trädgårdsväxt och har snabbt spridit sig vidare och är nu vanligt förkommande även i anslutning till trädgårdar, parker samt längs vägar och järnvägar. Lupin säljs fortfarande som trädgårdsväxt, både som plantor och frön.

Lupinen kan bli 50 till 120 cm hög och varje blomma består av en ensam lång klase som kan bestå av upp till 200 enskilda blommor. Blomfärgen är vanligen blå och rosa men den förekommer också i vita och lila färger. Fröna kan sprids flera meter från varje blomma genom att kastas ut från frökapslarna. Fröna kan överleva i upp till 70 år.

Blomsterlupinen är ett hot mot biologisk mångfald genom att den konkurrerar ut övriga växter där den sprider sig. Genom sin förmåga att binda kväve bidrar lupinen också till att marken gödslas vilket kan leda till att växter som trivs i magra jordar, exempelvis ängsblommor, trängs bort och ersätts av mer kväveanpassade växter. Blomsterlupinen

Blomsterlupinen omfattas inte av lagstiftningen som rör invasiva arter men eftersom den är mycket invasiv rekommenderas att man avstår från att plantera den och försöker förhindra den från att sprida sig ytterligare. Den kan bekämpas genom att slå den innan det sätter frö och vid mindre bestånd kan även hela växten grävas upp.

Gul skunkkalla (Lysichiton americanus) är en storvuxen kallväxt som ursprungligen kommer från Nordamerika. I Sverige förkommer den främst i södra och mellersta delarna av landet.

Skunkkallan växer längs vattendrag och kan bilda stora bestånd som tränger undan andra arter. Den förkommer än så länge i lokala bestånd vilket gör att det fortfarande bedöms som möjligt att på sikt utrota den i Sverige.

Gul skunkkalla har 30 till 150 cm avlånga och blanka blad med korta skaft. Den växer i stora bestånd och blommar i maj med stora gula blommor. Efter blomning bildas kolvar med små gulgröna blommor som luktar unket.

Gul skunkkalla är listad på EU:s förteckning över invasiva främmande arter vilket innebär att den är förbjuden att ha, importera, sälja, odla, transportera, använda, byta och sätta ut i naturen.

Arten sprids både genom långsam tillväxt av rötter eller genom fröspridning. Fröna kan överleva länge (minst sex till åtta år) och plantan uppges kunna bli över 80 år gammal. Växten kan bekämpas genom bortgrävning av rotstammen där det är viktigt att få bort hela rotstammen.

Jättebalsamin (Impatiens glandulifera) är en ettårig växt som är etablerad och vanligt förekommande i hela Sverige förutom Norrlands inland.

Den pekas ut som en av de mest problematiska invasiva främmande arterna i Sverige för att den är etablerad i större delen av landet, bildar stora bestånd och har möjlighet att sprida sig långväga.

Jättebalsamin är listad på EU:s förteckning över invasiva främmande arter vilket innebär att den är förbjuden att ha, importera, sälja, odla, transportera, använda, byta och sätta ut i naturen.

Jättebalsamin kan bli upp till 2,5m hög och växter i stora och täta bestånd. Blommorna är rosa och vita och stjälkarna är grova och rödaktiga. Den konkurrerar ut andra växter både genom att den tar plats och solljus men också genom konkurrens om pollinatörer vilket gör att andra naturligt förekommande växter får mindre möjlighet till pollinering och frösättning.

Jättebalsamin sprids endast med frö och den kan spridas upp till fem meter från moderplantan genom explosionsartad spridning av frön vid beröring av växterna. Mer långväga spridning sker också genom transport via vatten eller genom mänsklig aktivitet, exempelvis genom förflyttning av jordar som innehåller frön. För att förhindra spridning kan växten slås innan den blommar och sätter frö. Fröställningarna måste tas bort från området då de kan eftermogna.

Jätteloka (Heracleum mantegazzianum) introducerades i Sverige som trädgårdsväxt men har spridit sig och förkommer nu i hela Sverige, dock främst söder om Dalälven.

Jättelokan är storväxt och kan bli upp till fem meter hög (i Sverige vanligen 1,5-3 m) och kan bilda både stora och täta bestånd. Stjälken är kraftig och rödfärgad, något räfflad och med vita glesa hår. Den blommar med stora blomklasar av vita blommor. Växtsaften i kombination med solljus kan orsaka blåsor på huden.

Jättelokan är listad på EU:s förteckning över invasiva främmande arter vilket innebär att den är förbjuden att ha, importera, sälja, odla, transportera, använda, byta och sätta ut i naturen.

Jätteloka sprids genom frön och kan spridas ett par meter från moderplantan med vinden. Mer långväga spridning sker också genom transport via vatten eller genom mänsklig aktivitet, exempelvis genom förflyttning av jordar som innehåller frön.  Fröna kan ligga vilande i upp till fem år och en enda planta kan producera upp till över 100 000 frön beroende på plantans storlek. Plantan är självpollinerande vilket innebär att arten kan bilda nya populationer utifrån en enda planta.

Kanadensiskt gullris (Solidago canadensis) är en flerårig ört som ursprungligen kommer från Nordamerika.

Kanadensiskt gullris introducerades i Sverige som prydnadsväxt och har därefter spridits från trädgårdar vidare till naturen. Den finns främst i mellersta och södra Sverige men har också setts i Jämtland och längs östkusten. 

 omfattas ännu inte av lagstiftningen om invasiva arter men utifrån dess egenskaper utvärderas den för att eventuellt hamna på den nationella förteckningen över invasiva arter.

Kanadensiskt gullris kan bli upp till två meter hög och trivs på sandiga och näringsfattiga marker där den snabbt kan bilda stora bestånd. Den har ett långsmalt växtsätt och blommar med små gula blomkorgar i toppen av växten. Den har stor spridningsförmåga och kan tränga ut inhemska lågvuxna växter. Den sprids främst med frön men även jordstammen kan slå rot. Genom att förhindra frösättning kan risken för spridning till omgivningen minskas. 

Minken (Neovison vison) är ett mårddjur som ursprungligen kommer från Nordamerika.

Minken finns numera i vilda populationer i nästan hela Sverige och härstammar från förrymda och utsläppta djur från pälsfarmer. Minken har ännu inte tagits upp på EU:s förteckningen över invasiva främmande arter.

Minken har mörkbrun päls och blir ca 30-45 cm lång. Den har en vit hakfläck men vita fläckar kan också förekomma på halsen, magen och kinderna.

Minken lever främst i miljöer nära vatten och finns både i skärgården, vid kusten och längs övriga sjöar, vattendrag och våtmarker. Den lever i huvudsak av kräftdjur, groddjur och mindre däggdjur. I Sverige utgör minken ett hot mot främst sjöfåglar då den tar ägg och också kan döda ungfåglar. Den konkurrerar om föda med inhemska mårddjur och eftersom den också äter fisk och kräftdjur kan den skapa problem för fisk- och kräftodlingar.

Mårdhunden (Nyctereutes procyonoides) är ett rovdjur som förekommer i norra Sverige.

Mårdhunden har kommit till Sverige genom Finland och har därefter spridit sig vidare till Norge. Den är listad på EU:s förteckning över invasiva främmande arter vilket innebär att den är förbjuden att ha, importera, sälja, odla, transportera, använda, byta och sätta ut i naturen.

Sedan 2010 pågår ett nordiskt samarbetsprojekt med syfte att förhindra att mårdhunden etablerar sig i Sverige, Danmark och Norge och den svenska populationen är numera på nedgång.

Mårdhunden ser ut som en korsning mellan hund och tvättbjörn och har ett litet huvud, långsmal kropp och kort svans. Pälsens färg kan variera men kan vara gul-, grå- eller rödaktig med svarta strimmor. De är allätare och lever både av exempelvis gnagare, fågelägg, fisk, nötter och bär. Då djuret har en förmåga att livnära sig på en eller ett fåtal arter av bytesdjur finns risk att den har stor påverkan på utrotningshotade arter som endast finns i små populationer. De kan också konkurrera om föda och habitat med grävling och räv.

Mördarsnigeln (Arion vulgaris) kallades tidigare spansk skogssnigel och härstammar från Sydeuropa.

Den är vanligt förekommande i trädgårdar, jordbruksmarker, parker och gräsmarker och den har fått sitt namn för att den ibland äter andra sniglar. Mördarsnigel hittades första gången i Sverige 1975 i Påarp nära Helsingborg och är vanlig i södra och mellersta Sverige men finns så långt norrut som i Umeå. Mördarsnigel är vanligtvis mörkt brunröd med andningsöppningen på höger sida, men färgen kan variera från nästan svart, över alla bruna och röda färgnyanser, till orangegul. En vuxen mördarsnigel är mellan 70 - 150 mm lång.

Mördarsnigeln utgör ett hot mot inhemska sniglar och snäckor som den äter. Den konkurrerar också med den inhemska snigelfaunan om föda och övervintringsplatser. Förutom effekterna för biologisk mångfald så orsakar mördarsnigeln betydande skador i privata trädgårdar, handelsträdgårdar och jordbruk. Den förstör de flesta typer av växter och grönsaker och orsakar stora skador på till exempel jordgubbsodlingar.

Mördarsnigeln har en stor fortplantningspotential bland annat eftersom den är hermafrodit, alltså tvåkönad. Parning med flera andra individer är dock det vanligaste. De kommer sedan fram ur vinteride i april-maj och därefter kommer fortplantning och äggläggningen snabbt igång. Äggen liknar små vita kulor, 3–4 mm i diameter och läggs ofta i klumpar, vanligtvis i grupper om 20-30 stycken. Äggen kläcks efter 1-2 veckor.  Antalet ägg varje individ lägger är vanligtvis runt 400.

Mördarsnigeln är huvudsakligen nattaktiv men kan även vara aktiv under regniga dagar. Mördarsnigeln kan sprida sig kortare sträckor på egen hand, fram för allt har stora fullvuxna individer visat sig kunna vandra ut från trädgårdar till omgivande landskap. Mer långväga spridningar i landskapet sker sannolikt med människor oavsiktligt, genom att den kommit med i jorden på trädgårdsväxter och på så vis kommit in i trädgårdar. Den har efter detta spridit sig vidare genom förflyttning av jord och växter.

Den mest effektiva metoden för trädgårdsägare att bekämpa mördarsnigel är att samla in och döda sniglarna och deras ägg. Äggen finns ofta under krukor, brädor och annat som bildar ett fuktigt mikroklimat. Det kan även vara effektivt att bygga fysiska hinder runt trädgårdar och på krukor, s.k. ”snigelstaket” för att hindra att snigeln tar sig över.

Parksallaten (Lactuca macrophylla) har gröna bladrosetter och höga blomstjälkar med blå till lila blommor. Bladen kan bli mycket stora under gynnsamma förhållanden.

Parksallaten har en mycket god spridningsförmåga. Den bildar långa löpare och har täta rotverk och nya plantor kan växa ut från en liten bit av en rot. Den börjar växa tidigt på våren och täcker effektivt marken under sig, vilket kväver nästan all annan växtlighet. Den sprider sig fort när den etablerats, och bestånden kan bli många hundra kvadratmeter stora.

Då parksallaten konkurrerar ut nästan allt annat och sprider sig så fort är den av många betraktat som ett ogräs. Den är svårbekämpad då den har kraftiga rotsystem, där en mycket liten bit av en rot räcker för att etablera en ny planta. De långa underjordiska löparna i ett bestånd kan skicka näring många meter, och rötterna håller näring under lång tid.

Att täcka över ett bestånd t.ex. med svart plast för att kväva plantorna fungerar därför endast om varje del av ett bestånd täcks under flera år. Plantor utanför det täckta området kan hålla rötterna under plasten vid liv länge. Man kan mekaniskt rensa bort rötterna, men om minsta rotbit är kvar kan en ny planta växa upp. Att störa rötterna tar plantans energi. Visst ger varje rotbit en ny planta men den blir svagare. 

Sveriges Lantbruksuniversitet, finns det ett gyllene tillfälle som kallas plantans kompensationspunkt. När parksalladen har cirka 5 blad är den som känsligast. Knipsa då och du berövar den energi i ett läge när rötterna är för små för att kompensera. Nästa skott som kommer är betydligt blekare.

Ett annat svält-trick är att omvända en drabbad rabatt till gräsmatta och klippa den hela tiden. Till slut ger parksalladen upp.

Parkslide (Reynoutria japonica, tidigare Fallopia japonica), släktingen jätteslide och hybriden hybridslide kommer ursprungligen från Japan och är alla seglivade växter med mycket stor spridningskraft, som snabbt kan ta över stora områden och tränger ut andra arter.

Parkslide är stora problem i trädgårdar och i infrastruktur och är mycket svåra att bekämpa. Vad vi vet idag så finns det endast honplantor av parkslide i Sverige. Det innebär att även om parkslide blommar i september – oktober så kan den inte föröka sig med hjälp av frön. Parkslide förökar sig istället genom rot- och stamdelar. Växten har ett mycket kraftigt rotsystem. Jordstammarna i rotsystemet är massiva, kan bli upp emot 5–6 m långa och kan växa upp till en meter på en växtsäsong. Samtliga delar över jord dör under vintern och växten skjuter sedan nya skott från rotsystemet på våren.

Naturvårdsverket rekommenderar att du avstår från att plantera parkslide, jätteslide och hybridslide och att du hanterar dem mycket försiktigt om du har dem på din mark. En felaktig hantering eller bekämpning riskerar att leda till ökad spridning. Om du har parkslide på din mark eller av någon annan anledning vill vara säker på att ha aktuella råd om parkslide bör du besöka Naturvårdsverkets vägledningssida regelbundet. Informationen kommer att uppdateras där efterhand som ny kunskap inhämtas och råden anpassas till ändringar i svenska regler och förordningar.

I Sverige noterades parkslide första gången förvildad 1909 i Blekinge och Östergötland. Arten introducerades i Sverige som en trädgårdsväxt, och har sedan spridit och etablerat sig fram för allt i anslutning till trädgårdar och parker. Långdistansspridning av parkslide sker främst via flytt av jordmassor där växtdelar såsom delar av jordstammen följt med.

Parkslide är spridd i södra Sverige upp till Dalarna med enstaka fynd längs kusten upp till Umeå, men finns ännu inte i inlandet norr om Dalälven.

Parkslide omfattas idag inte av den lagstiftning som rör invasiva främmande arter (EU-förordning nr 1143/2014), men utvärderas för att eventuellt tas upp på en nationell förteckning över invasiva främmande arter och kan därmed komma att omfattas av olika förbud.

Om du hittar parkslide i naturen kan du rapportera in det till Artportalen via: www.invasivaarter.nu Skicka gärna in bilder. 

Parkslide är i Sverige den invasiva växt som är svårast att bekämpa då den kan etablera sig på nästan vilken typ av jord som helst. Den sprids med ytterst små rot- eller stamfragment som kan följa med vid flytt av jord. Det räcker med mindre än 1 gram av ett rotfragment för att en planta ska slå rot. Den har rötter som kan ligga i dvala i flera år för att senare igen börja sätta skott. Den har en tidig tillväxt på våren och bildar snabbt täta bestånd och kan använda sina lagrade resurser till att skjuta nya skott många år efter att bekämpning har påbörjats. Parkslide kan reagera på bekämpningsförsök genom att skjuta rotskott upp till sju meter från huvudplantan och den har högre tolerans mot kemiska bekämpningsmedel jämfört med många andra arter.

I dagsläget saknas bekämpningsmetoder som vi med säkerhet kan rekommendera eller garantera att de kommer fungera i alla situationer mot parkslide. Metoder som har visat sig fungera i vissa lägen kan i andra situationer resultera i ökad spridning och förvärrade problem.

Om parkslide inte utgör ett problem på växtplatsen eller breder ut och sprider sig rekommenderar Naturvårdsverket att du väntar med åtgärder. Under tiden är det klokt att ha växten under uppsikt för att kunna notera om den börjar sprida sig. Du kan till exempel markera ut ytterkanterna på beståndet med pinnar eller liknande.

Tromsöloka (Heracleum persicum) är en högväxt flockblommig växt med blomstänglar som ofta kan bli två till tre meter höga och som blommar från mitten av juni till slutet av juli.

Den är mycket lätt att förväxla med jätteloka (Heracleum mantegazzianum) och precis som jättelokan kan tromölokans växtsaft orsaka hudskador. Ett typiskt exemplar av tromsöloka har fler stjälkar från basen och mera långsträckta blad med fler bladpar jämfört med jätteloka. Den har också trubbigare bladtänder med konvexa kanter och håren på stammen är vita och står rakt ut. Stammens nedre del är oftast enhetligt rödlila och en planta kan ha upp till fem stammar.

Arten är etablerad i Västerbotten men förekommer sällsynt även i andra delar av landet. Tromsöloka började användas som prydnadsväxt i Norge på 1830-talet och är numera väl spridd i landet. Undersökningar på genetisk nivå indikerar att tromsöloka har förts in i Sverige aktivt men till skillnad från i Norge så blev arten inte speciellt populär som prydnadsväxt. Tromsöloka används även på många håll i världen som grönsak och kryddväxt.

Tromsöloka kan spridas med vind, vatten och med fordon och både som frö och med växtdelar. Den bildar stora mängder frö och de flesta fröna hamnar inom några meter från moderplantan, men kan spridas längre. Fröna har taggar längs kanterna och sprids lätt när de fastnar i päls eller kläder. Tromsölokans frön kan överleva i en fröbank 5 till 7 år i jorden, dock minskar grobarheten drastiskt efter endast ett par år.

Tromsöloka är listad på EU:s förteckning över invasiva främmande arter, vilket innebär att den är förbjuden att importera, sälja, odla, transportera, använda, byta och plantera ut.

Om du hittar tromsöloka i naturen kan du rapportera in det till Artportalen via: www.invasivaarter.nu. Skicka gärna med bilder. 

Om Tromsöloka växer på din mark ska du ta bort den. Lägg inte växtdelarna i komposten, då de kan rota sig och fröna kan gro – bränn upp växtdelarna i stället. Du får inte sälja, byta frön eller ge bort levande växtdelar av tromsöloka.

Vresros (Rosa rugosa) är en storväxt och mycket härdig buske som klarar av både bränning, perioder av torka, höga temperaturer och sandtäckning.

Vresros är vanligt förekommande i södra och mellersta Sverige samt längst Norrlandskusten. Arten omfattas inte av någon lagstiftning om invasiva främmande arter, men utvärderas för att eventuellt tas upp på en nationell förteckning över invasiva främmande arter som kommer att omfattas av olika förbud.

Vresros är en mycket invasiv art, men observera att det är ursprungsarten Rosa rugosa som bedöms vara invasiv. Sorter och hybrider av arten är mer eller mindre sterila och betraktas inte som invasiva. Det innebär i praktiken att enbart ursprungsarten Rosa rugosa som har enkla blommor är invasiv.

Om du hittar vresros i naturen kan du rapportera in det till Artportalen via: www.invasivaarter.nu. Skicka gärna med bilder.

Arten importerades till Europa från östasien som prydnadsväxt och för att stabilisera dynmiljöer. Vid introduktion sprider sig vresrosen lokalt fram för allt genom vegetativ förökning (rotskott). Arten får sedan en sekundär spridning i landskapet där den introducerats, framförallt genom dess frukter (nypon) och frön. Tack vare att vresrosens frön har en förmåga att flyta i både söt- och saltvatten upp till 40 veckor kan arten spridas långa sträckor från dess ursprungliga planta.

Första noteringen av förvildade vresrosor i Sverige är från Lidingö där den påträffades på en järnvägsbank 1918. Första fynden från kustnära områden i Sverige är från Stockholm 1927 och från sanddyner i Halland 1928.

Vresros är storväxt förgrenad buske som kan bli upp till två meter hög. Stammen är rikligt borsttaggig samt med glesa grova raka taggar. Bladen hos vresros är tjocka, rynkiga, blankt mörkgröna med grova nerver med en luden undersida. Frön är inneslutna i nypon som blir mellan två och tre centimeter i diameter.

Var försiktig vid hantering av vresrosen och dess fröer. Det är enklast att bekämpa den förvildade vresrosen medan den fortfarande är liten. Vresros måste grävas upp med rötterna för att inte snabbt återkomma på platsen.