Sätt glasklara gränser för PFAS i industriutsläpp

Den 12 januari innebar sista dagen för EU-länder att sätta in åtgärder för att få ned halterna av en rad PFAS-ämnen i vårt dricksvatten under de nya gränsvärdena.  
 
Datumet överraskar ingen i branschen. EU:s dricksvattendirektiv antogs 2020, det har en tydlig plan för implementering och det är enkelt att förstå vilka gränsvärden som gäller. Vattenbolagen haft tid att förbereda sig och göra de investeringar som krävs. De nya kraven kommer långsamt att ge svallvågor i samhället och påverka allt som direkt eller indirekt påverkar dricksvatten. Det handlar exempelvis om krav på material i vattenledningsrör, vad bevattningsvatten får innehålla och uppdaterade riktvärden för förorenad jord. 
 
Det mest intressanta är i stället en helt annan aspekt: Skillnaden mellan dricksvattenreglerna och hur Sverige har valt att reglera utsläpp av avloppsvatten från industri.  

När industriavloppsvatten leds till kommunala reningsverk eller till vattendrag finns inga tydliga gemensamma gränsvärden för PFAS. Samma brist gäller en rad andra ämnen. I stället bestäms kraven på utsläppen från fall till fall, beroende på hur förutsättningarna ser ut just där. Sverige har en tradition av att arbeta med sådana så kallade platsspecifika bedömningar när verksamheter söker tillstånd. 
 
I en förenklad drömvärld, där effekten av all verksamhet är känd och komplexiteten är låg, ger platsspecifik bedömning stor flexibilitet. Det är förstås rimligt att tillåta högre utsläpp av salt till havet än till en insjö, och ta hänsyn till varierande naturliga halter av tungmetaller på olika platser. Tänk på hur vi sätter hastighetsgränser i trafiken: 30 kilometer i timmen nära skolor och 120 på våra bästa motorvägar.  

Problemet är bara att de allra flesta verkliga situationer är mer komplexa. Inte minst är kunskapsunderlaget oftast betydligt mer begränsat. Då är det mycket svårt att bedöma vad som är en rimlig utsläppsnivå i det enskilda fallet. Det leder till ändlösa lokala utredningar där ingen kan känna sig trygg med att fatta ett beslut, eftersom det inte finns tydliga riktlinjer. 
 
Förutom att tillståndsbesluten tar lång tid avskräcks företagen från att satsa, eftersom de inte vet vad som gäller. Precis det händer just nu när det gäller PFAS. På grund av det bristande kunskapsunderlaget är det omöjligt att slå acceptabla utsläppsnivåer av PFAS för en viss plats. Ingen vet vad som är gott nog. 
 
Det är lite som att sätta hastighetsgränsen ”lagom” på motorvägen. 

Sverige behöver fundera på vad som är mest effektivt. Ska vi fortsätta försöka utreda och definiera ”lagom” i det enskilda fallet – eller slå fast en generell gräns, utifrån dagens kunskap, som gäller tills vidare? Tänk på en 70-skyltad svensk väg: Det är inte alltid den perfekta hastighetsgränsen. I stället är det en fungerande kompromiss mellan framkomlighet och säkerhet som är enkel att administrera. 
 
Enkelt och tydligt innebär att alla inblandade vet vad som gäller och ser till att reglerna är desamma för alla aktörer. Alla vet också att kraven med största sannolikhet kommer förändras över tid i takt med att kunskapsunderlaget blir bättre. 
 
Enkla, raka regler, med rimliga krav för utsläpp leder till investeringar i reningssystem. Det startar en positiv spiral med ständiga förbättringar och teknikutveckling, som är helt nödvändig för att vi ska lösa den växande PFAS-utmaningen i väntan på att ämnena i princip totalförbjuds.  
 
Sveriges beslutsfattare måste våga rita ett streck i sanden. Inspireras av hur dricksvattendirektivet fungerar och sätt en tydlig gräns för utsläpp av PFAS till avlopp och vattendrag!