Så undviker vi att skapa fler giftöar

Debattartikeln "Så undviker vi att skapa fler giftöar" publicerad på svd.se 17 juni 2019. 

Sverige ska ställa om från dagens ekonomiska system till en cirkulär, fossilfri ekonomi. Det har regeringen beslutat, för att vi ska leva upp till internationella klimatmål och målen i Agenda 2030.

Därför har regeringen utsett en delegation, som ska ta fram en strategi för omställningen och identifiera hinder. Den sista delen är viktig, för Sverige dras med ett tungt bagage: ett helt ekonomiskt system uppbyggt på linjära principer under mycket lång tid.

Detta är en tvångströja som effektivt bromsar omställningen till en cirkulär ekonomi och varje dag knuffar oss ännu djupare in i det slit-och-slängsamhälle vi försöker ta oss ur. Den årliga deponeringen av 150 000 ton giftig svensk aska på en norsk ö är ett närmast övertydligt exempel.

Väsentliga delar av Sveriges energisystem bygger i dag på att vi bränner flera miljoner ton avfall varje år. 2017 gav detta 18,3 TWh energi, ungefär lika mycket som hela den svenska vindkraften. Förbränningen innebär också en möjlighet att koncentrera värdefulla resurser i avfallet och ta vara på dem, samtidigt som vi kan fasa ut gifter som inte har sorterats ut tidigare.

När rökgaserna från förbränningen renas bildas stora mängder flygaska. För Sveriges del handlar det om hundratusentals ton varje år. Askan är ett koncentrat av elände som ingen vill få ut i luften, tungmetaller som kvicksilver och kadmium och organiska miljögifter som dioxin, och är självklart klassad som farligt avfall. Så vad gör vi med det? Sverige, liksom en rad andra europeiska länder, gör sig av med problemet genom att skicka i väg största delen av flygaskan till ett nedlagt kalkbrott på skärgårdsön Langöya utanför Oslo.

Med jämna mellanrum dyker ”den norska giftön” upp i medierapporteringen. Men den kortsiktiga bakdörr som Langöya har utgjort är snabbt på väg att stängas. Om bara några år är nämligen det gamla kalkbrottet fyllt, enligt företaget som sköter driften. Då måste vi göra något annat med 150 000 ton svensk flygaska varje år.

Deponeringen på Langöya är ett typexempel på hur den linjära ekonomin fungerar. Flygaskan innehåller nämligen inte bara gifter, utan stora mängder värdefulla råvaror som borde tas omhand. Ragn-Sells teknik för att hantera askan innebär att så gott som hela innehållet tas till vara: Tre vanliga salter utvinns och kan användas på nytt, gifter skiljs ut och den behandlade aska som blir kvar är inte längre ett farligt avfall utan kan efter viss anpassning användas i exempelvis cementtillverkning.

På så vis kan vi exempelvis ta vara på askans kalium i form av kaliumklorid, ett näringsämne som jordbruket inte klarar sig utan. I dag gödslar svenska bönder sina åkrar med nyproducerat kalium, samtidigt som vi – i några år till – häller tusentals ton av den värdefulla resursen i ett hål i marken på en norsk ö, där det vandrar vidare ut i havet. Det är inte rimligt.

Vår oansvariga hantering av flygaska är resultatet av styrmedel från den linjära tiden. Exporten från Sverige är till att börja med möjlig eftersom verksamheten på Langöya märkligt nog klassas som återvinning.

Den skatt som kallas deponiskatt är nästa problem. Tanken är att det ska kosta att lägga avfall på deponi, så att vi uppmuntras att minska mängden avfall. Det är logiskt – i det gamla, linjära systemet. I en cirkulär modell återförs i stället värdefulla resurser hela tiden till kretsloppet, medan gifter tas bort. Då är deponier inte 1970-talets soptippar, utan materialbanker, där vi lagrar framtidens resurser i väntan på att kunna utvinna dem. Det gör skatten fullständigt meningslös.

Flygaska uppstår för att vi inte vill släppa ut stora mängder dioxin, tungmetaller och annat i atmosfären. Vi vill alltså inte sträva mot mindre flygaska, för det skulle innebära giftigare luft. Att då beskatta säker utfasning och deponering av gifterna är obegripligt. Effekten blir att svenska kommuner skickar sin flygaska till Langöya i stället. Skatten har alltså gjort det billigare för dem att slösa bort resurser och låta bli att fasa ut gifter.

Den här typen av feltänkta och kortsiktiga incitament måste bort om vi ska nå regeringens mål om en cirkulär ekonomi. Inte minst är det viktigt för kampen mot klimatförändringen att vi ersätter utsläppstung nyproduktion med cirkulerade material. Här är våra viktigaste förslag:

Lagstifta om resursåterföring. Regeringen behöver införa tydliga lagkrav på att viktiga resurser ska hållas kvar i kretsloppet. Börja där det är mest bråttom: EU:s lista över 27 råvaror som vi har stort behov av, men som vi redan eller mycket snart har svårt att få tag på (Critical raw materials, CRM).

Reformera deponiskatten. Norge tog bort sin deponiskatt redan 2015, eftersom den fick fel effekter. Såväl värdefulla resurser som miljögifter letade sig ut i samhället, som byggmaterial eller andra fiffiga påhitt för att slippa skattepåslaget. I Sverige bidrar skatten till att cementera ett linjärt system, trots att regeringen vill motsatsen. Exempelvis behöver processer som utvinner resurser, eller lagrar dem för utvinning i framtiden, vara undantagna – annars får vi nya Langöya.
Utgå från en helhetssyn när morgondagens styrmedel tas fram. Det är utmärkt att regeringen har tillsatt Delegationen för cirkulär ekonomi. Nu behöver delegationen vara garanten för att Sverige slutar skruva på ett styrmedel i taget, utan hänsyn till helheten. Utgångspunkten måste hela tiden vara att värna resurser och minska utsläppen, inte minska mängden avfall. Annars kommer vi att fortsätta prata om en cirkulär ekonomi, medan alla incitament i praktiken stödjer bevarandet av dagens linjära system.

Vi bidrar gärna med våra pusselbitar i arbetet för Sveriges omställning till ett cirkulärt samhälle. Tillsammans kan vi bygga en framtid där vi tar vara på resurserna, klarar klimatutmaningen och gör Sverige till ett föregångsland i världen.

Lars Lindén
koncernchef, Ragn-Sells

Mikael Hedström
affärsområdeschef Treatment & Detox Sweden, Ragn-Sells