Blogginlägg postade av Johan Börje

Vart är vi på väg – Återvinningsdagen 2012

Den 29 november samlades 150 personer från återvinningsbranschen för att diskutera framtiden. Materialåtervinning, resurseffektivitet och Avfallsutredningen stod i centrum för diskussionerna.

Jag ombads göra ett kort inlägg om vart branschen kommer att befinna sig om 20 år. Nedan sammanfattas de tankar jag delade med mig till auditoriet.
                                                     *
Eran med billiga råvaror är över - den starkaste tillväxtkraften under hela 1900-talet - och det är därför avfallet går från att vara avfall till att bli råvara.

Sällan har våra samhällen varit utsatta för ett så kraftigt omvandlingstryck som nu. Som alla vet är vi 2030 på väg mot:

  • 8 miljarder människor, och upp till 9 mdr 2050
  • Energianvändningen ökar >40%; Kina och Indien står för halva ökningen
  • Globala medelklassen ökar med 3 mdr människor från dagens strax under 2 mdr

Med den konsumtionsnivån och oförändrat levnadsmönster skulle vi 2030 behöva mellan 3 till 4 jordklot. Det är ohållbart.

Hur ser då framtidens marknad ut för vår bransch? Vi rör oss oavsett Avfallsutredningen mot en kretsloppsekonomi/cirkulär ekonomi. De som inte fattar detta och konsekvenserna kommer att gå under.

Lyssnar man på företrädare för de stora konsumentföretagen som Unilever och Procter and Gamble så kommer 30% av deras resursbehov 2030 att lösas genom ett bättre materialflöde, som i klartext betyder mindre avfall och mer cirkulär ekonomi, ibland med slutna kretslopp.

Detta kommer ha en otrolig effekt på vad vi menar med återvinning.
Vi kommer att se en ökad specialisering för att hantera en förflyttning från åkeri och mekanisk behandling mot mer nischade tjänser och kemisk och optisk behandling.

Det innebär samtidigt att vi kommer att se fler partnerskap, för behovet av helhetssyn för effektiv återvinning kommer inte att förändras.

Parallellt med det kommer vi också att se en ökad branschglidning där gränserna mellan tyngre former av FM, (facility management) och återvinningsföretag kommer att bli otydligare. Vi får också en glidning mellan energibolagen och återvinningsföretagen.

Vi kommer successivt att se monopolen lösas upp, såväl de kommunala som producentansvarsmonopolen. Skälet är högre råvarupriser och att vi behöver marknadens drivkrafter och fulla spelrum för att utveckla de bästa lösningarna.

Men det är inte slutet för kommunerna. De kommer av resursskäl behöva fokusera på kravställning och tillsyn, vilket kommer att vara en kritisk funktion för en bra utveckling.

Vad som däremot kommer att bli dramatiskt för kommunerna är att flera biogassatsningar kommer att dras med svåra lönsamhetsproblem. Skälet är att matspillet kommer att reduceras kraftigt. Vi kan inte fortsätta kasta mat när matpriserna stiger och 9 mdr ska födas.

Därtill kommer värmeverken att ha svårt att klara konkurrensen med alternativa energikällor då kostnaden för att anskaffa bränsle kommer att bli allt högre. Skälet här är att hushållssopan snart är ett minne blott (igen p g a råvarupriserna) och verksamhetsavfallet kommer att dels minska dels söka andra vägar där man får ersättning istället för att behöva betala för energiinnehåll.

Vad ska man mot denna bakgrund då säga om Avfallsutredningen? Först och främst lyckas den inte fånga denna bredare bild och de drivkrafter som kommer att bestämma framtidens spelplan. Det gör att utredningen bara delvis landar i förslag som tar oss i rätt riktning, medan andra förslag sätter gränser för framtidens utveckling, framför allt förslaget om att monopolisera insamlingen av förpackningar och tidningar.

Vår bransch liksom hela samhället står i början på en stor omvälvning som ställer krav på innovationskraft och nytänkande. Det sista vi behöver nu är mer monopol.

Johan Börje

Offantlig Upphandling!

Befinner sig landet i ett moralpaniskt läge kring upphandlingar, trängd mellan Riskkapitalisterna skrupellösa vinstmaximering och uppvaknandet att denna aktivitet och verksamheter under lagen om vårdval faktiskt utgör mer än 20% av Sveriges BNP?

Samtidigt är den offentliga upphandlingen vad gäller avfall i en slags rävsax mellan en tendens av alltfler överklagningar, detaljreglering och mer omfattande viten.

Därför var timingen lysande när Sveriges Åkeriföretag ägnade årets Renhållarträff den 25 november åt offentlig upphandling. Än mer så med tanke på att Anders Wijkman samma vecka lämnade sitt delbetänkande i den statliga utredning som har till uppgift att reformera upphandlingen i Sverige.

Jag tror det kan vara bra att ibland gå tillbaka till varför vi har offentlig upphandling. Jag tror det kan sammanfattas i tre punkter:

- Hinder mot korruption och svågerpolitik
- Operationell effektivitet så att varje skattekrona kommer till bästa användning
- Innovation, både genom att upphandlaren driver kravställningen och att konkurrensen föder nya tankar

Om resultatet är att vinster tas ut i form av kvalitetssänkningar istället för produktivitetsökningar och att detaljregleringen och prisfokuset blir så omfattande att det inte finns utrymme för innovation, så kan man lätt konstatera att vi är inne på fel väg.

Vad är då rätt väg?
Låt mig nämna några områden som jag tror är avgörande för att utveckla upphandlingen i vår bransch och generellt.
Det börjar med inköp. Inköp måste ses som en prioriterad och strategisk kärnkompetens hos kommunerna. Kommunerna måste fokusera rätt och avsätta resurser till detta, annars kommer skattebetalarna aldrig att få valuta för sina pengar. Detta är en långt mer omfattande omställning än vad man kan tro.

Inköp går hand i hand med uppföljning/revision. Utan uppföljning kommer vi skapa en nedåtgående spiral av sämre och sämre kvalité, oavsett vad som står i upphandlingsunderlagen. Avsaknaden av uppföljning lämnar dörren öppen för entreprenörer med rymligare samveten att lämna taktiska offerter med priser som inte tar täckning för alla skall-krav.

Här finns emellertid goda exempel på kommuner som Västerås, Umeå, Uppsala och Norrtälje som lägger alltmer tid på att göra ett seriöst uppföljningsarbete.

Utan uppföljning kommer vi inte heller att utveckla en gemensam idé om hur vi ska se på och mäta kvalité, vilket jag tror har stor betydelse för upphandlingens långsiktiga överlevnad. Min gissning är att där vi inte får ett ökat inslag av uppföljning kommer vi istället att få en eskalering av viten kopplade till snåriga och motsägelsefulla regler om effekten av olika förseelser, vilket förstås är en klart olycklig utveckling.

Låt mig betona för att undvika missförstånd, att viten i sig är välkomna, men de måste vara förutsägbara, proportionerliga och i sin natur leda till beteendeförändringar hos entreprenören som höjer kvalitén. Det är också därför som bonusinslaget i uppläggen borde öka.

Men vad gäller kvalité måste kanske även lagstiftningen hjälpa till. En del av kommunens beslut måste kunna vara att bedöma ”past performance”. I varje val av leverantör i näringslivet ingår en inte obetydlig komponent som består av att försöka bedöma leverantörens historiska prestation. Av det skälet tycker jag det var fel av Förvaltningsrätten i Malmö tidigare i år (mål 1878-11) att underkänna VA-SYDs val av Ragn-Sells med motiveringen att kommunen inte får lägga referenser till grund för sin kvalitétsbedömning.

Det är också dags att fundera på hur man kan väva in slutkundens upplevda känsla av kvalité. I näringslivet gör vi löpande kundundersökningar för att få fram NKI – Nöjd Kund Index. Någon borde fundera på hur ett RenhållningsIndeX (RIX!) skulle kunna se ut. En spännande tanke är att koppla utfallet av sådana undersökningar till bonusbetalningar.

En viktig del av utvecklingen för att uppnå innovation, är att vi kommer bort från detaljreglering och går mot funktionsupphandlingar. Detta kan uppenbart vara en utmaning i tider av upplevda kvalitétsbrister. Men det är här den professionelle inköparen och uppföljningsarbetet kommer in. Kommunerna måste lära sig att formulera vilket problem som ska lösas på funktionell nivå och endast inkludera de mest kritiska kraven. Här måste kommunerna vara försiktiga med att införa långa listor på minimikrav som effektivt dödar alla möjligheter till nytänkande.

Vad gäller innovation och miljöutveckling, så är det viktigt att upphandlingarna i största möjliga utsträckning undviker att specificera teknik, och istället tillämpar på målstyrning. Speciellt viktigt är detta på fordonssidan, där detaljerade regler försvårar ett effektivt användande av fordonen, t ex mellan olika närliggande kommuner. 

Jag gissar att denna fråga kommer att bli knivigare över tiden allteftersom innovationerna för en hållbar framtid tilltar. Några kanske har uppmärksammat att Danmark nu satsar hårt på bränsleceller som med förnyelsebar el i stor skala ska omvandla infångad koldioxid till bensin, d v s vi kommer att få koldioxidneutral bensin inom några år. Med sådant bränsle i tankarna blir det svårt att ställa de olika bränsleslagen mot varandra.

Några ord om IT. Att entreprenörer lägger en stor del av sin kostnadsmassa på att anpassa sig till olika kommunala IT system, är helt utan värde. Här måste branschen ta fram ett standardiserat gränssnitt för att sänka alla kostnader för denna del av upphandlingen.

Sist men inte minst – kanske störst – är det angeläget att påpeka att vissa kommuner underlåter att upphandla över huvud taget. Nu är de s k Tekal-kriterierna på väg in i Sverige på allvar, vilket vi hoppas ska leda till en renodling av kommens roll och att alla uppdrag som inte drivs i egen regi eller i kommunala bolag som i allt väsentligt koncentrerar sig på att serva kommunen, kommer att upphandlas i full konkurrens. Både vad gäller renhållningen och behandlingen av avfallet.

Johan Börje
Marknadsdirektör Ragn-Sells

Stäng
Stäng