Avgiftning av kretsloppet

I vårt samhälle cirkulerar mängder med farliga ämnen.

Enbuske

Varor som ännu inte blivit avfall och förorenade områden som ännu inte sanerats kan innehålla stora mängder av de vanligaste tungmetallerna och miljögifterna. Och i vissa processer inom industrin bildas avfall som inte kan återvinnas eftersom avfallet innehåller farliga ämnen.

Dessa ämnen måste tas ur kretsloppet och slutförvaras på ett säkert sätt. För att få ett kretslopp som fungerar måste det avgiftas - material som förorenats med farliga ämnen måste lyftas ur kretsloppet och deponeras. Visserligen är deponering det sista alternativet för att omhänderta avfall, men ibland finns det inget alternativ till deponi. Ibland är deponeringen nödvändig. Då ska deponeringen givetvis ske på ett kontrollerat och säkert sätt.

Idag är de deponier som uppfyller EU:s krav säkra. Innehållet av miljögifter i lakvatten från deponier är mycket låga och den metangas som bildas i äldre deponier kan tas omhand. På Ragn-Sells avfallsanläggning Högbytorp utanför Bro i Uppland värms hela lokalsamhället upp av deponins metangas!

I takt med att lagstiftningen kring deponering av avfall har skärpts i EU har deponeringen minskat kraftigt i Sverige, främst när det gäller hushållsavfall. Förbud mot att deponera brännbart avfall började gälla den 1 januari 2002, och 2005 utökades förbudet till att gälla allt organiskt avfall.

Deponeringsförordningen innehåller stränga krav på bland annat deponiernas underliggande barriär, bottentätning, avslutande täckning och på uppsamling av lakvatten. Kraven skiljer sig åt beroende på vilken typ av avfall som deponeras och är högre ju farligare avfall som deponin tar emot. Numera deponerar vi bara i ”celler”, som kan liknas vid slutna rum. I varje cell lägger man enbart in samma typ av förorenat avfall. Det innebär att vi i framtiden kommer att veta vad som deponerats i varje cell.

 

Visste du att...

Andelen avfall som går till deponi eller destruktion enbart är 10 procent.
Stäng
Stäng